Järna Antroposoferna

 

"När man går på luffen,
då rår man egentligen om alltihop man ser"

                                                   Ur Rasmus på luffen av A. Lindgren

 

Jag och livskamraten gav oss ut på "luffen" en dag i veckan, vi höll oss inom den rekommenderade åktiden från hemmet. Vi startade tidigt genom vackert försommarlandskap med utslagna rapsfält, blåa insjöar, lövsalar i alla gröna nyanser. Det enda som var planerat var besök i Ytterjärna. Där finns R. Steinerseminariet numera Kulturcentrum med sina mycket vackra byggnader. Den vackra trädgården som utvecklades under ledning av Arne Klingborg år -64. Där det vilda står i en spännande kontrast till det tuktade. 

 

 



Goda bullar köptes i Saltå kvarn och tillsammans med det medtagna kaffet var det inte svårt att hitta en plats i den vackra trädgården tillhörande Vita huset. Huset köptes 1905 av Bruno Liljefors och kallades "Lilla Nibble". Här har han hämtat inspiration till många av sina målningar med fåglar, rävar, vatten och en sagolik natur. Det planterades en hel del men parken skulle vara vild.

 

Efter ca. 10 år fick huset ny ägare, grosshandlare N. E. Nilsson. Nu tillkom stenerrass, murar växthus och en trädgårdsmästare anställdes. Det planerades fruktträd och trädgården fick mycket av sin nuvarande form.  

 

 

En granhäck planterades redan när Liljefors flyttade in för att få lä.

Jag är inte förtjust i barrväxter och inte Tujahäckar, men denna oregelbundna form, på både höjden och bredden, är så fint.

Vi for vidare några km. till Skillerbyholm, där man sedan -74 bedriver utbildning, biodynamisk odling och försäljning. Där slog vi oss ner i kryddträdgården och tog påfyllning av kaffet som var kvar.
Det blev en heldags "luffning" och då kändes det bra att komma hem till det egna huset och trädgård.

 

Tänka nytt

 

Och så "måste vi bara" vara här,

någonstans i mellanrummet mellan

       nyfikenhet, öppenhet och erfarenhet ….

                                                    Margaretha Öhman



 

Vi har alla på ett eller annat sätt fått ändra vår vardag, vanor, intressen, tankar m.m. de senaste månaderna. Bilderna visar där jag och livskamraten skulle vara nu. Den lilla skånebyn, som ligger vid Höganäs, har jag nämnt tidigare i inlägg. Vi är delägare i ett vandrarhem, www.lerbergsgarden.se ett stenkast från havet, på kvällarna ser vi hur den lilla byn Gilleleje, på andra sidan sundet, lyser upp när mörkret kommer.
Vandrarhemmet var tidigare byns affär. Våra dagar börjar tidigt och vi vet aldrig när de slutar på kvällen eller vad dagen kommer att innehålla. Mötet med människor är spännande. Många kommer med bil andra kommer på cykel några vandrar från bl.a. Holland, Danmark, Tyskland. Många är återkommande gäster. Vi gör en två veckorsperiod när vi är föreståndare, sedan blir vi avlösta av andra delägare.
Efter en tvåveckorsperiod blir vi själva vandrarhemsgäster på Österlensidan i en liten fiskeby. Här har vi lika nära till havet men här är det blått hav så långt man ser, inget land i sikte. De stora lastbåtarna går mycket längre ut, de bara anas vid horisonten. Vattnet är kallare, ingen solnedgång.
Vi har många "pärlor" som vi återvänder till troligtvis hade vi haft en till "pärla" att trä upp på bandet som blir längre och längre. Efter dagarna på Österlen skulle vi gjort den årliga cyklingen som vi gör med många vänner någonstans under K-himmelsfärdshelgen. Årets cykling skulle vara längs med Kinda kanal - men allt detta finns kvar.

 



Här fortsätter historiens vingslag

Vi är alla med och skapar historia!

 

Vi är tillbaka till Maria Prästgårdsgata nr. 3 och här fortsätter historien och om skulptör Christian Eriksson. Christian var en av fem bröder till möbelsnickaren  Erik Olsson och hans hustru Stina Olsdotter. Fyra av bröderna arbetade i faderns möbelverkstad i Arvika. Bröderna utbildade sig i Tyskland, Rumänien och Frankrike. I bröderna Erikssons möbelverkstad tillverkades bl.a. möbler efter ritningar från Ragnar Österberg, möblerna blev kända för sin kvalitet både i Sverige och Europa.

  

            Grodan av Christian Eriksson

Åter till port nr. 3 dit Christian flyttade med sin växande familj,  år 1905 köpte han det rosa huset som då hade adress Nederland mindre nr. 9. Här blev det hem och arbetsmiljö för både Christian och till kolleger. Ateljén ligger i den gula glasade byggnaden och har en imponerande takhöjd för att få plats med de skulpturer som Christian arbetade med. Byggnaderna är förbundna genom loftgångar av trä. Efter Christians död disponerade sonen Liss Eriksson ateljèn, i huset finns målningar av Nils Kreuger som hade sin ateljè högst upp i huset. Andra konstnärer som haft ateljè här är bl.a. Vera Nilsson och Bo Beskow.

Christian E. föddes 1858 i Arvika och dog 1935 i Maria Magdalena församling. 

Liss  Eriksson, La Mano, Katarina. Stockholm, minne över de svenskar som dog i spanska inbördeskriget 

På samma gata

Vi är alla med och skriver historia!

Kom lite tidigt till Södermalm, en dag (innan corona) när jag skulle klippa mig, medans jag väntade så gick jag upp närmaste tvärgata som är Maria Prästgårdgata. De flessta gator på söder har ju en historisk bakgrund - även denna. De tre portarnas hus ligger bredvid varandra och visar helt olika tidsepoker.
De båda husfasaderna sitter ihop och visar också på olika historiska tider.

Tillbaka till portarna. Den översta porten nr. 3 är särskilt intressant. Det rosa huset tillhör den äldsta bebyggelsen och finns beskrivet sedan mitten av 1600-talet, det hette tidigare Nederland nr. 9. Från gatan ser man ett putsat stenhus men inne på gården, väl dold, ligger en planerad miljö med planteringar och låga byggnader. 

År 1905 köpte skulptören Christian Eriksson gården.
Om Christian får ni läsa mer i nästa inlägg. Tänk så intressant det kan bli bara för att jag var tidig och tänk att det var just nr. 3 som var en av många portar som jag föll för. 

Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta.

 

 

Njuter av allt som växer och gror både i naturen och i -den lilla trädgården. Har aldrig tidigare haft så många olika sorters tulpaner - just det jag satte ju ca. 50 - 60 lökar i höstas. Jag föredrar ju blommor i de  mildare färgerna. De milda färgerna är för mig det som går åt vitt, svagt gult, lime och rosa. Jag och livskamraten gör så gott som dagligen utflykter i naturen och njuter, av allt som händer där också. Vi har upptäckt "nygamla" utflyktsmål och vi är inte ensamma om det. Vi har varit på ställen tidiga mornar och tänkt att det nog bara är vi som är där. Många av de vi möter vill prata och flera har inlett samtalen efter att vi sagt -hej till varandra. - Ja, i dessa tider får man utforska hemkommunen och se vad den har att erbjuda. Paret vi mötte senast berättade att de inte varit på just detta stället på över 30 år, det var lika för oss. Tänk vilka fina ställen det finns på så nära håll.

 

 

 

 



 

 

Om människor utsätts för det vanliga brukar de förbli desamma.

Om de möter något ovanligt kan det ovanliga framkalla en förändring.

Om det nya är alltför ovanligt, stänger de av för att inte bli påverkade.

Tom Andersen ur -Reflekterande processer

 

Just nu är det mycket som är ovanligt, alltför ovanligt för många. Tiden nu sätter oss alla på prov. Det finns tid för reflektion och förändring, hur vill vi ha det, hur vill jag ha det?

Många har svårt att klara den förändring i stort och smått som alla på något sätt måste göra.

Här i Stockholm hör vi varje dag att det är alldeles för tätt på café och krogar. Eftersom kollektivtrafiken har svårt att klara för många människor så tar flera bilen. På helgerna är det fullt med folk i  friluftsområdena. Det har visat sig att många har köpt hund de senaste månaderna. Våra parker är fulla med filtar och picknickkorgar - men för tätt.

Några rättar in sig i ledet - andra inte, några påverkas - andra inte.