Våren är naturens sätt att säga 

- Nu är det fest!

 

Så kom då ännu en födelsedag i coronatid. 

Nu är vi inne på andra varvet att fira födelsedagar i familjen på lite på avstånd. 

Nu var det livskamraten som blev firad. Barn och barnbarn kom till oss med stor glädje, sång, hurrarop och presenter. I år blev det kaffe, tårtor, bullar, kakor och bubbel. Middag får vänta tills vi alla är vaccinerade, ännu är det bara jag och livskamraten som är det. Vid middagsbordet blir det väl trångt när vi blir upp till 10 - 12 personer. Tulpaner har vi haft här hemma sedan efter nyår, nu blommar också de första i trädgården och lika glad blir jag varje år av att se vad som kommer. 

Tulpantiden är lång. 

Till födelsedagen fick livskamraten en stor, stor bukett med vita och rosa papegojtulpaner och jag funderar - 

 tänk att en tulpan kan se ut hur som helst i form och färg. 

Blåsippan ute i backarna står

 

Blåsippan ute i backarna står, 

niger och säger att nu är det vår....

Tänk vad man kan hitta och glädjas åt en vanlig dag i skogen.

 

Anemone Hepatica, en av våra efterlängtade vårblommor. Den kommer i april maj och då vet vi att våren är på gång. Men som man sjunger i Alice Tegnérs visa så får man vänta ett tag till med att gå utan strumpor och skor för än är det vinter kvar säger mor. 

 

Kan en blåsippa se ut hur som helst? 

Har pratat med flera vänner och ingen av oss kan minnas att blomman fanns i andra färger än i blått när vi var små. 

Nu blev det många bilder på blåsippan men det är för mig något alldeles särskilt när jag ser de första små duniga knopparna och de första som slagit ut. 

Blåsippan är fridlyst i hela landet och det lär vi oss i tidiga år. 

Men jag visste inte att rötterna kan fortleva i flera hundra år. 

Ofta växer de bredvid gamla ekar som ju också blir många hundra år. 

Efter blomningen så böjer den sig ner mot marken och de små frukterna (nötterna) och blir då liggande bredvid moderplantan. 

Jag har både blåa och vita blåsippor i trädgården, de sprider sig och troligtvis är det myror som har flyttat nötterna så det blir nya små plantor. 

Naturen är fantastisk!

Nynässlott

 

Så plötsligt kommer det rätta ögonblicket!

På hemväg från påskens utflykt till naturreservatet Stendörren ser vi skylten till Nynäs slott. Den har vi sett många gånger på vår väg söderut, namnet tycker vi inte har stämt då Nynäshamn ligger långt bort. Vi åkte in på den smala grusvägen och kommer till slottet. 

I Sörmland finns många herrgårdar med parker, alléer, orangerie. På 1600-talet fick herremännen skattelättnad om de byggde och bosatte sig i dessa stora påkostade hus. Det var stormakt och man ville också visa Europa att Sverige var ett rikt land. 

Många adelsmän och godsägare har bott på slottet genom århundraden. 

År 1887 ärvde Carl Gripenstedt slottet efter sin mamma. Slottet renoverades och det byggdes nytt. Men gården kunde inte ge tillräckligt med pengar så gården köptes av Carls bror Johan  som var politiker och militär. Slottet användes bara sommartid, som med så många andra slott. 

Johan var gift med Ebba och de fick ett barn, sonen som kallades Nunne, han blev bara 6 år.

Ebbas titel var friherrinna och hon -bar resten av livet sorgdräkt, svart sorghatt med vit kant  och slöja som var lika lång som klänningen.

Flera historier finns att läsa om hur livet var på slottet drängen Erik berättar -En av arbetarna mötte godsägare Johan G på morgonen och hälsade godmorgon, men mötte sedan  Johan längre fram på dagen som då undrade varför inte drängen hälsade. Drängen svarade då att han hälsat en gång. Detta var i början av 1900-talet. Drängen blev av med sin plats på gården.  

Orangeriet invigdes 1907. Samma arkitekt Isak Gustaf Classon byggde Nordiska museet. I orangeriet växte vinrankor, persikoträd, fikon m.m. Här fanns som mest 400 drivbänkar under glas. Kostnaden för bygget var 68 438 kronor vilket i dag motsvarar tre miljoner kronor.

Drängen Erik berättar att sparris, spenat och rädisor levererades i början av 1900-talet till friherrinnan i Stockholmen gång i veckan. Leveransen var först med mjölkbud och sedan med tåg. 

Bra att få perspektiv på hur det var för - var det bättre? 

Hitta det goda i livet och ge det näring!

Påskdagen bjöd på sol och värme, som gjort för en lite längre utflykt. Ryggsäckarna var packade, målet var Stendörrens naturreservatet.

 

 

Väl utmärkta vandringsleder slingrade sig längs med hav och skog i orörd natur. Förmiddagsfikat tog vi på mjuka slipade hällar vid havet. 

Öarna knyts samman med broar och hängbroar. 

Att simma och springa mellan öarna njöt några av denna påskdag.

En segelbåt hade hittat natthamn och seglare kom upp på däck när vi drack tidigt förmiddagskaffe på en mjukt slipad häll vid vattnet. En kajak kom ljudlöst glidande medans livskamraten njuter av den varma morgonsolen. 

Upplevelserna är olika.

Fiske och jordbruk har gjort att människor bosatte sig här redan på 1200-talet och var till stor del självförsörjande på vad land och hav gav. 

Runt om ligger många stora gods och gårdar som skulle ha betalt för arrendet av fiskare och bönder. En inkomstkälla, på 1800- talet, var också att ro ut godsägare med familj till öarna på sommaren där familjerna skulle tillbringa. De flesta öar i Sörmlands skärgård har långt in på 1900-talet tillhört någon av godsen Hånö och Aspö. I dag är bara ett fåtal öar  privatägda och de flesta öar tillhör fortfarande de stora godsen. 

Efter att ha utforskat några av öarna så gick vi en av lederna i vacker skog. 

 

Alltid trevligt när man tänkt på de "yngre"vandrarna, utforskarna, de som ska föra livet ute i naturen vidare. 

Det var en bil som stod på parkeringen när vi kom tidig morgon, när vi efter en fantastiskt fin dag men många upplevelser kom tillbaka så var parkeringen full. Bilar hade parkerat längs med vägen, halvvägs ner i diken. Av detta märkte vi inget, naturen räcker till oss alla. 

Sänder en tacksamhetens tanke kring att naturen är fri, vi har den runt knuten, den är gratis, den läker, ger och mycket mer. 

 

 

Påskvecka - vårvecka

 

Så.....

Så goda frön, så vackra blommor,

så godhet, så gott, så trevligt, så roligt, 

så glädje, så underbart.

Vi är i stilla veckan - dagar fyllda av ro och eftertanke. En vecka fylld med religiöst innehåll för några och för andra har veckan en annan betydelse och innehåll. 

Påsk är för mig ägg och det betyder liv - början på något, något nytt. 

Jag sår frön som ska bli till glädje långt fram i höst, mina ägg i sten, keramik och trä får en mer synlig plats i hemmet, påskägg ges till barn och barnbarn. 

I trädgården blommar krokus i gult, blått, lila och vitt. En kaskad av färger. 

Min blodfläder som inte ville stå där jag planterade den fick en ny plats och nu kommer nya små skott. Rosplantorna och Hortensian som jag fick till min födelsedag i slutet av september fick en tuff start men belönar mig också med nya små blad. Alltid lika spännande att se vad som klarat sig under vintern.

Det finns mycket att förundras över, inte minst nu när våren är på gång.

              Jag har min jordbit. 

Den är min ändan ner till jordens mittpunkt.

Estrid Ericson 

 

 

  

     

Botaniserade bland foton och hamnade på en resa till vänner som då bodde på Gotland.

Det var i början av maj månad, våren var fortfarande kall. Vi fick fina dagar med långa promenader längs med havet. Vännerna visade oss några av sina pärlor i naturen. 

Fika på landet i ett växthus, hamnade på en konstutställning - bara så där. 

Lite frusna när vi kommer hem efter dagens utflykt, tänder en brasa, gott vin, långa goda middagar, pratar, pratar och upptäckte att kväll övergår till natt. 

God sömn efter en dag med många intryck som lägger sig i långtids minnet för att kunna plockas fram fyra år senare. 

Kan det vara möjligt att det är så länge sedan?