Älgfamiljen

                                                   Plötsligt händer det!

Ryggsäcken var packad med termos och smörgåsar. Dimman låg tät hemma, men när jag och livskamraten kom till skogen så var det mer sikt. Vi var till skogen som vi ofta återvänder till. Vi var här för några veckor sedan och plockade både svamp och lingon. Genom åren har vi nästan aldrig möt någon här. Vi börjar med en stark uppförs lutning. Jag tittar på hälsoappen som visar att vi har gått 9 våningar upp. 

När vi är uppe på slät mark så lyser det rött och vi börjar plocka lingon. 

Rätt som det är hör jag ett skall, vänder mig om och säger - vi är inte ensamma här idag. 

Jag hinner bara avsluta meningen då jag ser 4-5 älgar, varav en är en kalv. De är ca. 8-10 m. framför oss. Då hörs ett frustande och älgen med stora horn står där. Den tittar på oss, den frustar ännu mer, tar något steg mot oss, det knakar i träd och buskar. 

Vi hinner inte säga något till varandra här gäller det att göra något - vi springer. 

Det är inte lätt att springa 9 våningar ner i skog. Hjärtat slår högt upp i bröstet. 

Vi vänder oss inte om, men vi hör frustandet. 

Väl nere vid bilen kan vi pusta ut, det tar ett tag innan pulsen är som vanligt. 

Det blev kaffe vid havet och 1/2 liter lingon. 

 

Höst på gång

 

Det bästa med framtiden är att 

den bara kommer en dag i taget!

Det märks i luften och i naturen att hösten är på väg. 

Blommorna var tidigare var fulla med bin nu finns enstaka bin som jobbar på. 

Bin är morgontrötta eller så är det jag som är väldigt tidig. När jag på sensommaren hämtar morgontidningen så är min lavendel full med sovande bin. Jag drar lite med handen så att stjälkarna kommer i lätt gungning. Då är det flera av bina som sträcker på ett ben, rör sig lite men somnar oftast om. Men efter ett tag är de i full färd med att jobba i trädgården. Nu ser jag inga fjärilar, trädgården håller på att gå till vila. 

Jag tog bilderna på de torkade växterna en av de varmaste sensommardagarna, de stod mot en vit husvägg. Men ännu njuter jag av lysande solrosor.

lunch vid Vinterviken

 Lev i nuet, vänta inte till i morgon-

plocka livets rosor i dag.

En berättelse om något vi glömt...... 

Lena Lervik

Så kom dagen då vi lämnade vår lilla värld, vår lilla trädgård och åkte in till stora staden för att träffa vännerna som flyttat in till Årsta dal i S-holm. En stadsdel som var ganska tom förutom dessa damer som såg ut att ha det mycket bra, lagom avslappnat. 

Undrar så vad de var de hade glömt? 

Vinterviken möte oss vid Mälaren med höstfärger i alla kolonilotter, mycket var skördat men mycket fans kvar att njuta av.

Målet med vännerna var lunch vid Vinterviken där Markus Aujalay och Erika Michael driver restaurang i fabrikslokalen, Alfred Nobels gamla dynamitfabrik från år 1865. Verksamheten låg tidigare på Södermalm men blev för farlig för allmänheten och flyttades hit. Fabriken ligger mycket vackert mellan berg och omgiven av skog vid Mälaren. Det inträffade flera stora olyckor, vid fabriken och många dödades. 

Lunchen var god och någon brist på berättelser har vi aldrig med vännerna, som vi träffade i början av 80-talet då vi hade barn i samma klass. En middag planerades in att ske inom kort - här ska plockas rosor, eftersom man aldrig vet hur morgondagen blir. Naturligtvis med avstånd.

 

Längtan bär en människa halva vägen!

Taget på samma plats, har bara förflyttat mig några meter.

Så var det dags för resan till Skåne när skolorna börjat och sommaren går mot sitt slut. 

För mig finns inget vemod i det, jag njuter när naturen stillar sig och ett lugn sänker sig över allt. 

Vi börjar med Österlen, där vi oftast vandrar i de fotspår vi gått i de senaste 30 åren. Nåja några nya leder blir det. Det blir besök hos vännerna i deras vackra trädgård. Den lilla gården ligger skyddad med höga träd och täta häckar, för de skånska vindarna. Här kan det blåsa, men inte denna gång. Som vid tidigare besök så tar samtalet vid där vi slutade vid senaste besöket. 

Här är "min" plats för morgonyoga. Jag står med slutna ögon och tycker mig förnimma att jag inte är ensam. Bredvid mig lägger två kvinnor ut sina yogamattor. De talar, viskandes, om att de är några från byn som träffas för en stunds meditation och yoga, tidig morgon. En stund senare kommer en av byns konstnärer och tar sitt dagliga morgondopp. Han kommer också på kvällen. Detta har han gjort i de 30 år vi varit här. 

- Undrar om han fortsätter med vinterdopp?

Efter Österlenbesöket åker vi över till Helsingborgssidan till den lilla byn Lerberget. Där är vi delägare i ett vandrarhem (det har jag skrivit om tidigare). I år var vi inte föreståndare någon period pga Corona och för att vi fick ett litet barnbarn. Nu var vi gäster. 

Här i byn bor min barndomsvän. Det är över 60 år sedan vi gick i samma klass i år fem. 

Vi har tagit del av varandras liv sedan dess.

Här finns också en vacker trädgård, som vi två "lukar" tillsammans i, sida vid sida. Nu skulle det sågas stora grenar högt upp i träd. Så många skratt det blev. Hur många gånger har vi inte sagt att vi inte ska klättra på stolar och stegar längre. Nu blev det både stolar, stegar och klättring - grenarna kom ner.

Dagarna avslutades med långa middagar, både djupa och lättsamma samtal, tankar och funderingar och inte minst med fantastiska solnedgångar utanför.

Ännu ett under

Störst av allt är kärleken!

Så kom då dagen som vi väntat på, vårat barnbarn nr. fem kom till världen. Dotterns flickor är idag 29 år och 26 år. Sonens pojkar är 9 år, 5 år och nu kom har vi en till liten pojke 6 dagar gammal. Vi började vänta i början av augusti, sedan kom den planerade dagen och andra dagar kom och gick. Så på natten kl 2 ringde telefonen som jag haft bredvid mig på nätterna, något jag inte brukar. På morgonen följde pojkarna med hem till oss som planerat. På lördagen var vi alla bjudna till kalas, då dotterns man fyllde år, kalaset var på deras innergård som nu blommade i all sin skönhet. Mitt i kalaset ringer sonen och talar om att allt gott bra och att lilla Viggo är född. 

Det är stort att välkomna ett nytt litet liv till världen. 

Lycka - att hålla en liten människa som är ett dygn gammal i sin famn, att se bröderna ta emot sin lilla bror. 

De har fått en av de största gåvor man kan få - ett syskon. 

Lycka är att se hur bröderna sänker rösten, pratar till den lille med en något ljusare röst än vanligt, hur varsamt de smeker honom, hur de sticker in ett finger i hans hand och han tar emot fingret, hur han vänder huvudet när han hör deras röster. 

Historiens vingslag

Det märkligaste med framtiden är att man då kommer 

kalla vår tid - den gamla goda tiden. 

 En av sommarens varmaste dagar åker livskamraten och jag till Djurgården för att  bl.a. gå till Liljevalchs konsthall för att se utställningen med Ulrika Hydman Vallien. Om den säger jag inget - hmmm. På djurgårdsfärjan var vi 5 personer och Djurgården låg tom. 

Vi hade beställt tid på Liljevalchs likaså på Oaxen där vi skulle äta lunch. I väntan på lunchtiden går vi Lilla Allmänna gränd vid Gröna Lund som nu ligger tyst och tomt på folk. 

 

På djurgården har det legat båtsvarv sedan 1600-talet. Vi går genom det som heter Djurgårdsstaden, här är det fortfarande bostäder. 

Området är av kulturhistoriskt värde som exempel på den "gamla" staden. Det lilla röda torpet med fönsterluckor byggdes 1749 och ligger vid Skampålens torg.  

Vi går vidare ut till ön Bäckholmen, med en fantastisk utsikt över Stockholms 

inlopp. Här kan man ta del av en, fortfarande idag, levande maritim miljö. 

Fri ser flaggan på Kastellholmens kastell. Flaggan har vajat där sedan år 1665 och talar om att Sverige är i fred och inte är underkastat utländskt styre. 

I denna vackra byggnad som är från 1871 bodde dockmästaren - han som ledde arbetet i dockorna. 

Nu var det dags för lunch på Oaxen. På wikipedia beskrivs restaurangen som lyxrestaurang 

- lunchen var mycket god och värd varenda krona och inte så mycket dyrare än en god vällagad lunch med fina råvaror någon annanstans.  

Restaurangen låg tidigare på ön Oaxen utanför Södertälje. Krogen har fått många priser bl.a. en stjärna år 2014 och år 2015 två stjärnor i Guide Michelin. 

Vänner från insektsvärlden som hälsar på

Människor är som pusselbitar,

det finns alltid två som passar ihop.

Tiden som är just nu gör att det inte blir så många spontanträffar med vänner, lite mer planering än tidigare behövs. Tiden är inte problemet det är vädret som ska stämma. Vi har träffat friluftsfrämjarvänner hela våren för vandringar i närområdet. Dessa träffar var så viktiga och något vi snart kommer ta upp igen. 

Vädret har varit perfekt för att träffa vänner i trädgården. Det är som att vi alla har ett stort behov av att träffas. Vi är nog många som tänker - hur ska det bli när vi inte kan träffas utomhus?

Ännu går det bra, om man är frisk, att duka med avstånd. Tack till vännen som kom och fyllde på vårat bokförråd. Boken lästes ut på några dagar, lika fort gick det att äta upp chokladen som låg mellan bokbladen. 

Tack till vännerna som kom på lunch, lunchen som blev många värdefulla timmar. 

Visst har vi hörts via meddelande men det är mycket trevligare att träffas 

och se varandra i ögonen. 

Många "vänner" från insektsvärlden som också hälsar på i trädgården.